Vandrarscouterna Vargarna.

 

Att vara vandrarscout betydde inte, att ständigt vara ute och vandra, utan vi ville fortsätta vår vandring genom livet i scoutings anda.”

Joje Björkman, 1936

 

Vandrarscoutlaget Vargarna bildades 1936 av medlemmar i Stockholms Scoutkårs IV kolonns 3:e avdelning. Vargarnas förste ordförande var Nils Söderberg. Vargarna hade som samlingspunkt en trevlig källarlokal på Grevgatan, där man samlades en gång i veckan för olika aktiviteter och planering för utflykter m.m.

Vargarna utgjordes från början av Nils Söderberg, Karl Erik Brodd,

Arne Holme´, Curt Björkman, Per Jansson, Olle Ricknell, Arne Arnesson,

Arne Landin, Erik Tufvesson, Stig Söderberg, Rune Lundborg, Anders Hjerpe, Gustaf Johannesson, Sture Johannisson, Valter Söderström

 

 

Omkring år 1929 funderade man på hur man skulle ta vara på de pojkar, som passerat 17-årsåldern och inte hade tid att vara ledare på avdelningen.

År 1932 fanns i 3:e avdelningen en patrull som hette Vargen. Patrullen hade från början haft som mål att vara ett gäng, som höll ihop i vått och torrt. De hade som motto för framtiden: Att hålla ihop. De svek aldrig vare sig avdelningsövningar eller läger.

 

Patrullens genomsnittsålder ökades från år till år och till slut blev scouterna för gamla för scoutarbete på avdelningen.

Därför bröts patrull Vargen ut ur avdelningen och bildade en fristående patrull, dock rullförd på avdelningen. Det var den kritiska punkten i Vargpatrullens’ historia. Skulle de nu splittras och gå var och en sina egna vägar?

Nej. Arbetet fortsatte efter de ordinarie avdelningsövningarna och detta skedde i scoutarbetets tecken. De hade fullt upp att göra genom att ta specialmärken och ytterligare förkovra sig i klassproven.

De förberedde även lägerbålsprogram och Vargpatrullen kom till insikt om vilket värde den improviserade sången och musiken hade, när det gäller den andliga samvaron.

För att ytterligare hjälpa upp stämningen i svåra tongångar köptes en gitarr för 5:- kr. och hanterades av den, som hade de musikaliska anlagen.

Man kunde dock inte jämt spela gitarr eller arbeta med prov. Patrullen beslöt därför att införskaffa en båt för 15:- kr. Efter att ha försakat åtskilliga biobiljetter och kola, kunde de också snart avsluta köpet.

Den stolta farkosten behandlades ömt av 7 par scoutnävar vid seglatser på Ryssvikens böljor. Detta var år 1934.

Bland patrullens medlemmar kände man igen Arne Landin (Masen), Arne Arnesson, bröderna Erik och Sven-Åke Tufvesson och bröderna Olle och Lars Ricknell.

Patrullen hade så småningom blivit mer självständig och kunde inte släppa idén att en gång få en egen lokal.

En annan patrull ur 3:e avdelningen, Örnen, hade också hållit ihop under årens lopp och hyrt en tomt vid Edsviken (på kronans mark). En gammal billåda av 1928 års modell utgjorde början till en “stuga”, där patrullen höll till med övningar och övernattningar.

De båda patrullerna beslöt att slå sig tillsammans om tomten och stugan. Det skulle ju bli billigare så. Stugan utvidgades med en veranda. Allt material forslades dit på cykel.

Lokalfrågan var inte löst med detta “hus” och efter åtskilliga cykelturer till Åkersberga, hade man funnit vad man sökte, nämligen en ostörd lägerplats vid Drängsjön. Tomten vid Edsviken ansågs nu överflödig och huset revs 1938.

Det visade sig, att kamratskapet och patrullandan höll i sig och tiden var nu inne, att bilda ett vandrarscoutlag. Många andra scouter från 3:e avdelningen sökte sig så småningom till gruppen, som fick namnet Vandrarscoutlaget Vargarna.

Den anda som var och alltjämt är rådande i Vargarnas lag, är den gamla scoutpatrullens anda.

 

Genom kårens och församlingens försorg, fick Vandrarscouterna en källarlokal på Grevgatan, där de träffades en gång i veckan. Vandrarscouterna var då ett 30-tal ungdomar i åldern 17—20 år.

Det var en otrolig sammanhållning i gänget och alla kom mangrant till träffarna. Här svetsades Vargarna samman av en vänskap som fortfarande råder.

Kolonnens äldre vandrarscoutlag hade även sina möten i denna lokal och ibland hade de gemensamma träffar och lärde känna varandra. Vad sysslade vandrarscouterna då med på sina träffar? Bara känslan att vara tillsammans var förstås stimulerande, några spelade instrument och då de flesta var utrustade med sångröst, steg glada sånger upp mot det låga källarvalvet. Någon läste högt ur en rolig eller spännande bok. Ibland hade de gästföreläsare i ett intressant ämne. Utrustningen till utflykten lördag/söndag sågs över och instruktioner lämnades. En årlig 10-kamp genomfördes och kolonnen hyrde lokal i Östra Real för gymnastik och handboll.

Vandrarscouterna samlade också in en 25-öring per man till kaffe och bullar, som de turades om att ordna med.

Drömmen var förstås en egen stuga, trots att vi trivdes bra på Grevgatan. För änlamå1et inköptes en pråm, som låg vid Beckholmen och på den var det meningen det skulle byggas ett eget klubbhus. Men det visade sig dock, att den gamla pråmen läckte kraftigt och jobbet att länspumpa blev ganska påfrestande i längden. Pråmen såldes och planerna på den egna stugan skrinlades.

Efter några år kom Påtabygget i gång. Scoutstugan vid Drängsjön tog alla krafter inom laget i anspråk. Till slut stod stugan färdig 1943 och drömmen hade blivit verklighet för hela kåren. Kolonnen hade under 40-talets början växt en hel del och även vandrarscouterna blivit fler. Man måste bilda nya lag, Nordmän, Stigmän, Uvar och S:t Nicolai Drängar i 4:e gruppen, Storkyrkoförsamlingen.

Under tiden hade stadgar för en ordnad vandrarscoutrörelse kommit till och de nya vandrarscoutlagen bildades.

Inom kolonnen fanns fem vandrarscoutlag som var knutna till en viss avdelning och flock. På så sätt bildades en grupp med en gruppledare.

Under årens lopp har de olika vandrarscoutlagen upplösts som enheter inom kåren av skilda anledningar, förändringar i scoutprogrammet m m har skett, men vandrarscoutlaget Vargarna består.

2006 fyllde Vargarna 70 år. Under denna långa tid har gänget hållit ihop och träffats ganska regelbundet. Ordentlig programplanering håller kontakten med vandrarscouterna som nu är gråhårsmän och många är pensionärer.

Många har naturligtvis slutat sin levnadsbana och placerat ut slutmärket.

De brödraband, som knutits under ungdomsåren och alla aktiviteter som vandrarscouterna tillsammans deltagit i, har berikat livet i hög grad.

 

Vandrarscoutmål — nytta och nöje

 

Vandrarscouterna var en stor resurs.

Resursen anar man vid en titt i 1943 års matrikel. Där visas sex vandrarscoutlag inom dåvarande IV kolonnen, som kåren hette.

Lagen var Nordmännen, Vargarna, Stigmännen, S:t Nikolai Drängar, Uvarna samt Björnarna. Dessutom fanns ett särskilt nyingslag.

Vandrarscouternas motto är: En gång scout — alltid scout. Det är givet att många pojkar som hållit ihop »i vått och torrt» sedan 9—10-årsåldern, gärna ville fortsätta i det kamratskap, som kåren utgör. »Söka finna vägen till framgång i livet och samtidigt göra andra människor lyckliga.» Många kunde på grund av studier eller förvärvsarbete inte ägna sig åt scoutarbetet så intensivt som ledarsysslorna fordrade. För att ändå knyta dem vid kåren och som ett komplement i scoutuppfostran bildades vandrarscoutlag.

Viljan var att söka samla kårens äldre scouter till fortsatt arbete i scoutlagens anda. Dessa äldre väl sammansvetsade kamrater kände kamratskapet mycket starkt och var redo att hjälpa varandra när bekymmer och problem hopade sig. Vandrarscoutlagets styrelse heter vandrarscoutrådet, där styresmannen är ordförande.

Programmet var synnerligen skiftande och allsidigt, såsom ledarutbildning och scoutteknisk träning, idrott, olika kurser och studiebesök, kårens basarer, utrustning av sjöscouternas båtar, stugbygge, sång och musik.

Vandrarscouternas förnämsta uppgift var givetvis att vara en rekryteringskälla för ledare till de yngre enheternas arbete i avsikt att vidmakthålla deras scouttekniska kunskaper och intresse för scouting.

En mycket stor plats på programmet var arbetet med basarer och liknande tillställningar i syfte att skaffa medel till kårens stugor och verksamhet.

På senare år har även en del vandrarscouter börjat träna sång och musik i avsikt att roa både sig själva och andra.

Dessa färdigheter kom även till god nytta när det gäller besök på sjukhus, ålderdomshem etc. Varje julafton sjung vandrarscouterna på församlingens hem för gamla och försökte söka göra det till en tradition att varje höst inbjuda en del av församlingens gamla till en trevlig afton med förplägnad och underhållning.

Mycket uppskattade inslag i programmet var besök på olika industrier, företag och inrättningar i avsikt att studera och lära känna det moderna samhället, dess möjligheter.

Intressanta och tankeväckande diskussioner följa ofta efter dessa besök. Vandrarscouterna fick även tillfälle att delta i hembygds-, naturvärns-, ungdomsledare- och andra kurser, ofta anordnade i samarbete med kyrka och kommun.

 

Än i dag träffas Vargar, varginnor och vargvänner regelbundet vid olika tillfällen.

Vi har trevligt tillsammans, vi hjälper varandra, vi stöttar varandra – allt enligt god anda från 1936

 

»En gång scout — alltid scout»

 

 

Sture Anderssons, ”Tunnans” tal vid jubileet 2006

 

 

Kära Varginna, goda vargvänner, varg!

 

Hjärtligt välkommen till denna jubileumsfest, vandrarscouternas Vargarnas 70-årsjubileum.

Här vid det runda bordet i mitten sitter tre urvargar som var med när Vandrarscouterna Vargarna bildades 1936. En fjärde urvarg kan av hälsoskäl inte vara med. De andra urvargarna har vandrat dit vi alla en gäng skall vandra.

Vargarna var ett av många vandrarscoutgäng. Där fanns Nordman, Stigmän, så småningom Björnar, Snapphanar, Pionjärer, Nattugglor, Knäppgökar osv.

Det unika med vargarna, det som gör att vi sitter här, är att Vargarna började adoptera andra vandrarscouter. Nordmän-Stigmän m.fl. blev vargar. En stark bidragande orsak till Vargarnas överlevnadskraft har med Påta att göra. Arbetet med att bygga om och till ladugården till Påta krävde arbetskraft men skapade också livskraftig sammanhållning.

Så har Påta också fortsatt att vara Vargarnas skötebarn och plats för våra årsmöten sedan 1940-talet. Det är många som kroppsligen inte kan var med oss idag på grund av skröplighet. Många kan det inte på grund av att de gått in i evigheten.

Alla förtjänar att minnas, men jag vill här bara nämna två vid namn. Nisse Söderberg, vargfar, avdelningschef på tredje avdelningen när Vargarna bildades, sedan kollonchef, kårchef, distriktschef mm.

Och Lennart Lewné, för oss yngre mest känd som Ny-Påtas arkitekt, kårens förste vargunge som blev med i patrullen Vargen, men var för ung, bara 14 år när Vargarna bildades. Men han blev adopterad och en av dem som hetast talade för att Vargarna ta in nya yngre medlemmar. Annars fanns det risk för att det inte skulle finnas några kvar som kunde sjunga scouternas tapto vid Vargars begravning. Nu ligger han klädd i sin scoutskjorta med khakihalsduk och väntar på sin begravning. Han dog förra torsdagen. Hans begravning blir den 9 mars klockan 12 i Solna kyrka. Det kommer en bulletin. Jag fick tillfälle att samtala med honom för några veckor sedan. Han lovsjöng si tid i scouterna och vad kamratskapet i Vargarna betyder. Han hoppades på många Vargar vid begravningen.

Jag föreslår att vi ägnar en tyst minut åt att tänka på alla gamla vargar som gått in i evigheten. Speciellt på Nisse och Lennart.

Vi firar vårt jubileum i en lokal där vi har många fina minnen, nära vår scoutlokal. Ned på oss blickar kyrkliga potentater. Anders Josef Kjällander som tillsammans med komminister Elis Schröderheim tog initiativ att blida och utveckla scoutverksamhet i Hedvig Eleonora.

Erik Bergman, beskriven av Ingmar Bergman, men mycket uppskattad av scouterna, en av dem som tillsammans med komminister Simon Skoglund stöttade kåren inte minst vid köpet av Påta. Simon blev sedan själv kyrkoherde och varg.  Hans Åkerhjelm, en period faktiskt ordförande i scoutkåren. Erik Albertsson kom till oss utifrån, från Oscars, men blev en stor scoutvän. Arne Broberg, som inte bara själv var engagerad både som kyrkoadjunkt och kyrkoherde utan också försåg oss med fyra scouter, varv två alltjämt är verksamma som ledare. Ännu inte på väggen är Olle Sjöholm, som även han kom utifrån, men som vi raskt hängde en khakihalsduk på och blev både Påtavän och scoutvän. Har två medlemmar på gång. Unders Olles kyrkoherdetid har kåren rest sig från en medlemskris och har nu 75 aktiva mellan 10 och 15 år.  På det ett engagerat ledargäng. Vad vore kåren utan våra engagerade präster. Och vad vore kåren och Påta utan engagerade och vettiga kyrkorådsledamöter. I Påtas handlingar återkommer kyrkvärden Oscarsson som drivande. Kyrkvärden Befve, och kyrkvärden Thomas Hjort är personer som hjälpt och stöttat kåren och Påta genom åren. Här i dag som representerande finns Ragnhild Hjort, många år ledamot av kyrkorådet och stiftelsen scouternas vänner. Anne-Marie Söderlund sammalunda och dessutom mångårig husmor i församlingen. Gabriella Barnekow, ledamot i Scouternas vänner med maken Björn Klint, som varje år finns i bokbordet på scouternas basar. Alla dessa är naturligtvis scoutföräldrar. Här finns också vår nye ordförande i stiftelsen Scouternas vänner Christian Radler, ledamot av kyrkorådet. Vi är glada att ni är här.

Och här är vi alla!

 

Ett trefaldigt leve för 70-åringen Vandrarscouterna Vargarna               

 

 

Påta söndagen den 18 juni 2006 extra årsmöte.

I samband med Amerika-Vargen PG Westerdals besök i fosterlandet anordnas extra årsmöte på Stor-Påta. Det börjar kl 18.00 med intagning av ny(a) medlem(mar).

Invigning av PG Westerdal